Beskriv den klassiska modellen av språkrelaterade strukturer i hjärnan.
Diskutera möjliga brister i den samt hur den kan kompletteras med information från hjärnavbildningstekniker.
Den klassiska modellen av språkrelaterade strukturer i hjärnan, Wernicke-Geschwind-modellen, bygger på teorier om att skador på specifika ställen i hjärnan yttrar sig i olika symtom. Denna modell ligger till grund för klassificering av olika afasier. Modellen framhåller Brocas area (Brodman 44 och 45), Wernickes area (Brodman 22) samt arcuate fasciculus som de primära områdena för språklig bearbetning.
Enligt denna modell så kodas fonemen in efter dess olika ljudegenskaper i Wernickes area. När denna inlagring skett så kan ljuden plockas fram och identifieras som olika språkljud. Dessa språkljud kombineras sedan samman på ordnivå och på detta sätt är Wernickes area en essentiell komponent i språkförståelseprocessen. Skada i Wernickes area påverkar inte talproduktionen i stort, talet är fortfarande relativt flytande. Däremot är det ofta osammanhängande och svårförståeligt ofta pga. bristande grammatiska strukturer. Det allra mest utmärkande draget för denna typ av afasi är den kraftigt nedsatta språkförståelsen hos patienten. Ofta är dessa patienter omedvetna om sina svårigheter.
I Brocas area lagras olika motorprogram för språkproduktion in, det finns inlagrade motorprogam för såväl talat som tecknat språk. Vid skada i detta område får patienten problem med talproduktion medan förståelsen av ord och grammatik är intakt, åtminstone vad gäller enklare grammatiska strukturer. Patienten har alltså problem med ordmobiliserningen och är ofta väl medveten om och besvärad av detta.
Arcuate fasciculus är beläget i de superiora delarna av temporalloben samt inferiora delarna av parietalloben. Detta är den struktur som förbinder Wernickes och Brocas area med varandra och skickar information från Wernickes area till Brocas area som i sin tur kan generera exempelvis artikulatoriska rörelser utifrån de inlagrade motorprogrammen. Vid skada i arcuate fasciculus, och närliggande områden, drabbas patienten av en konduktionsafasi. Talet är då flytande och språkförståelsen god men patienten har problem att repetera ord och meningar samt att namnge objekt.
Bearbetningen av språkljud är vänsterlateraliserad, detta tros bero på att vänster hemisfär är bättre på att hantera snabba förändringar (som inkodning av språkljud), medan höger hemisfär bättre hanterar de långsammare förändringarna. Verbal inkodning är sålunda lokaliserat i vänster hemisfär, medan icke-verbala signaler som exempelvis prosodi och toner är lokaliserat i höger hemisfär. Vid skada i någon av hemisfärerna kan dock vissa funktioner av språket flyttas över till den andra hemisfären.
Modellen bygger främst på lesions- och patientstudier vilket ger en bild som inte är helt rättvisande. Man har sett brister i dessa studier och har på senare tid kunnat komplettera studierna med andra hjärnavbildningstekniker. En av bristerna i denna modell är det faktum att det inte är så enkelt att lokalisera skadan utifrån de språkliga symtomen. Språklig bearbetning är en komplex process i ett komplext neuralt nätverk och det finns inte ett statiskt förhållande mellan skadans lokalisation och dess symtom, vilket gör att det är svårt att klassificera afasier på det sättet som görs i den klassiska språkmodellen. Det har visat sig att patienter med skador i samma områden kan förvärva olika symtom. Det finns exempelvis patienter med skador i Brocas area som inte har påverkan på sin talproduktion.
Med moderna tekniker har man kunnat se att fler än de områden som ingår i Wenricke-Geschwind-modellen är aktiva under språkbearbetning. Det verkar också ha stor betydelse vilken aspekt av språket vi väljer att titta på, om vi analyserar det impressiva språket (språkförståelsen)och vi där studerar delarna (orden) eller helheten (meningar). Eller om vi studerar det expressiva språket (den egna språkproduktionen) och dess delar eller helhet. Något man har kunnat se med av olika hjärnavbildningstekniker är att input och output aktiverar hjärnan på olika sätt, och att aktivitet förekommer även i andra delar av hjärnan än de i den klassiska språkmodellen, även om dessa verkar vara centrala för språkbearbetning. En annan faktor man måste ta hänsyn till gällande olika skadeområden är den individuella variationen och hjärnans förmåga till omlokalisering. Symtombilden kan se olika ut hos olika individer och den kan förändras över tid.
Författare: Linda Norrby ©
Författarens länk Krumelur
