Etnologi

Etnicitet är något som uppstår i en folkgrupp där medlemmarna har gemensamma utmärkande egenskaper. Etnicitet uppstår då folkgruppen är i minoritet. Det som annars uppstår, då en folkgrupp är i majoritet, är nationalitet. I en etnisk grupp har man ofta gemensamt ursprung och gemensamma traditioner, språk och ritualer. Man tenderar också att gifta sig inom den egna etniska gruppen, endogami. Det finns olika sätt att se på etnicitet. En syn är den essentialistiska, där etniska grupper framställs som slutna och statiska. Dessa grupper är då lätta att urskilja från varandra. Ett annat perspektiv är det konstruktivistiska, där man anser att etniciteten skapas av sammanhanget. Det är något rörligt som uppkommer och ändras beroende på de yttre förutsättningarna.

Något som tycks svetsa ihop etniska grupper är ”vi” och ”dom andra” känslan . Mycket av samhörigheten inom gruppen kan ligga i att man helt enkelt känner sig annorlunda gentemot majoriteten, och därför söker sin tillhörighet till den egna gruppen. Trots att man i ett annat sammanhang, då gruppen istället är i majoritet, inte alls känner lika mycket gemenskap till människor med likartad bakgrund. Här i ligger mycket av problematiken kring etnicitet. Människor runt omkring den etniska gruppen har en förmåga att ”klumpa ihop” folk, med huvudsaklig betoning på deras ursprung. Hur fel detta kan vara realiseras i det fall då det under 90-talets början utbröt inbördeskrig i forna Jugoslavien. Anledningen till att kriget bröt ut, var ju just den att de olika folkgrupperna i landet inte kom överens. Ändå valde man att kalla alla de flyktingar som kom till Sverige under denna tid för just, ”jugoslaver”. Trots stridigheterna, och trots att de faktiskt hade tämligen olika traditioner, språk och ursprung. Först senare kom man att tala om bosnier, serbier etc. Men bara för att man är uppvuxen i Bosnien, betyder inte det att man automatiskt sympatiserar med de uttalade bosniska ståndpunkterna. Det blir särskilt komplicerat i ett sådant fall där landet faktiskt splittras på senare tid. Många bosnier har serbiska vänner som de växt upp med och har i och med det en gemensam historia med dessa. Vad händer med etniciteten när dessa grupper splittras? Vilken folkgrupp är naturligast att söka sin tillhörighet i?

I fenomenet etnicitet finns både en trygghet men också något som kan förstärka känslan av alienation. Tryggheten ligger i att man i ett främmande land, eller varför inte bara en främmande stad (se på alla nationer som finns på ett universitet), kan finna ”sina egna”. De som delar en åsikter och värderingar, de som firar samma högtider och har vuxit upp under liknande villkor. Man kan genom enkla medel, så som exempelvis firande av vissa typiska traditioner få en känsla av tillhörighet. Man kan använda sig av olika aspekter för att se på hur etniska grupper synliggörs i det svenska samhället. Man kan exempelvis se på hur viktigt språket är och traditionerna är för en folkgrupp. Denna aspekt brukar benämnas som kompetensen i den etniska gruppen. Kompetensen kan synas vara en starkt sammansvetsande faktor. Man talar också om arenor, alltså den karaktär som invandrarna sätter på omgivningen i form av restauranger och bostadsområden. Alla de större städerna i Sverige har ett antal områden där invandrare samlas, dessa bostadsområden skiljer sig markant från områden där det bor flest eller endast svenskar. Som invandrare söker man sig kanske hellre till ett område där man blir en av flera etniska minoriteter, än till ett område där man blir den enda minoriteten. Det sociala nätverket har också en stark betydelse för etniciteten, man bäddas in i ett nätverk bestående av familj, släkt och vänner. Ju starkare dessa band är, desto större kan kontakten inom den egna gruppen bli, och som en följd av detta kan kontakten med andra grupper bli mindre.

Men om det nu är så att man inte känner så starkt för den egna kulturen då man valt eller tvingats bo på ett nytt ställe så kan det bli problem. Man kan komma att känna sig isolerad genom att man tar avstånd från sina traditioner och sin historia. Istället kanske man söker tillhörighet på den nya plats man kommit till, hos majoriteten eller i andra minoriteter. Detta kan leda till ytterligare distansering från den ursprungliga gruppen. Beatrix Lindqvist visar på att de chilenare som kom till Sverige med början på 70-talet splittrades i och med sin acklimatisering i det svenska samhället. Trots liknande bakgrund, de att de var politiska flyktingar, hade de olika syn på hur de skulle anpassa sig till de svenska förhållandena. Hon beskriver att de mot myndigheter och liknande höll enad front. Men att det inom gruppen var stora splittringar. Vissa forsatte att kämpa för sin sak, medan andra ”försvenskades”. På samma grunder, nämligen ideologiska, kan man se exiliranierna i Marianne Liliequists skildring splittras. Liliequist konstaterar att de iranier som är vänsteranhängare faktiskt har mer gemensamt med sina svenska likar än med sina landsmän som är av annan ideologisk tillhörighet. Invandrarna kommer dessutom hit på skilda grunder. Vissa har flytt och andra kommer hit som anhöriga. När de sedan får barn som växer upp i Sverige bildas ytterligare en grupp: andra generationens invandrare. Ändå klumpas iranierna i det svenska samhället ihop till ”dem”.

Etnicitet är alltså både ett hinder och en resurs. Det är tryggt och i många fall självklart att ha en naturlig tillhörighet som baseras på ursprung. Men det är också viktigt att se till de olikheter som finns inom en folkgrupp. Bara för att jag firar midsommar och julafton så betyder ju inte det att jag delar värderingar med min granne.

Författare: Linda Norrby ©

författarens länk Krumelur