Etnologi

Människan är en kulturvarelse. Detta innebär att vi ständigt skapar eller tillskriver saker mening. Ge tre exempel på hur man som etnolog kan se på vad betydelse är, och hur man kan analysera kulturella uttrycks innebörder. a) Två av exemplen ska gälla folkloristiska genrer. Här handlar det om att beskriva 2 genrers karaktäristika, men också något om dess vanliga budskap: vad kan genren behandla? Diskutera relationen mellan form och innehåll. Vad gör formen med innehållet? Vad gör formen och innehållet effektiv/t? b) Ett exempel ska behandla materiell kultur. Här handlar det om att visa vilka aspekter man kan lägga på ett föremål.

Ett exempel på en folkloristisk genre är ordspråk. De tillhör vad man brukar kalla smågenrer, dit räknas också talesätt och ordstäv. Gemensamt för dessa genrer är att de är små till formatet och att de har en fast, bunden form.

Ordspråk kan sägas ha en moralisk tyngd. Man kan lära sig något av ordspråket, även om det inte är absoluta sanningar som levereras så kan de ändå uppfattas så. Särskilt förr i tiden då man ofta använde sig av bibelord. Man får en fingervisning om vad som är rätt och fel, vad som är moraliskt och inte. Något som är karaktertitiskt för ordspråk är att de är bundna i formen. Man kan ändra ordspråket för att få en vitsig slutpoäng, men det kräver att mottagaren är införstådd med det ursprungliga innehållet. Denna genre kan hjälpa människor i kommunikationen. Ordspråk kan verka avdramatiserande i vissa situationer, då man genom att använda ett sådant kan ställa sig utanför den uppkomna situationen. Och därmed ”komma undan” med exempelvis kritik. Man förpackar den lite snyggare, och därmed mildras kritiken, rent språkligt. Ordspråk har också den egenskapen att de är motsägelsefulla. Ett ordspråk kan användas som invändning mot ett annat. Alf Arvidsson skriver i boken ”Folklorens former” om vissa studier som gjorts vilka visar på att det finns ett visst antal ordspråk som en individ måste behärska för att kunna tillgodogöra sig språket på bästa sätt. Ordspråk är kulturellt bundna, vilket förklarar att det kan vara svårt för människor med annat modersmål än svenska att förstå innebörden i svenska ordspråk. Det finns ordspråk som dyker upp i många olika länder, men de kan ändå sägas ha viss bindning till det språk som talas i den miljö där de används. Detta eftersom de inte följer den normala prosan, utan har en tydligt annorlunda prosodi än vårt vardagliga tal, ofta mer rytmisk. De har också ofta slutrim och radindelningar. Ordspråk kan sägas vara bildliga, man menar ju inte att man faktiskt ska ta sig till kvarnen först för att få vara den som får börja mala. Utan att man i gällande kontext ska vara där i tid för att få ta del i det som sker/skall ske. Talesätt däremot kan sägas vara mer bokstavliga. Man kan ju faktiskt vara hungrig som en varg.

Sägner tillhör kategorin berättelser. Dessa har längre format än de tidigare nämnda smågenrerna. De har också en tydlig början och slut. Sägner är något som använts både förr och som används nu. Med tiden så har innehållet till viss del ändrats för att passa in i gällande tidsålder. Förr handlade sägnerna mycket om övernaturliga väsen och de berättade om uppkomsten av olika saker. Exempelvis berättas det i ”Folklorens former” att man menade att landskapets utseende hade med att göra var jättarna satt sina fötter, att de kastat stora stenar mot kyrkan etc. De användes också i pedagogiskt syfte. Man kunde genom en sägen lära vad som var normalt och inte. Bröt man mot normen kunde det få konsekvenser, ofta i form av att övernaturliga väsen ingrep och straffade den som brutit mot samhällets normer. Men dessa väsen kunde också hjälpa och skydda människor som handlat riktigt. Man kunde genom sägnerna få lära sig hur man skulle bete sig om man t.ex. träffade på en gast. Utmärkande för en sägen, oavsett under vilken tidsålder den har berättats, är att den berättas som att det vore sant. Denna sanning förstärks med hjälp av att berättaren kan ange en specifik tid, plats och även person. Sägnerna är berättade i flera led, och är ganska korta. Ofta är de muntliga, och har en slutkläm som gör att de är lätta att minnas och föra vidare.

Olika sorters sägner har olika funktion. De kan ha som syfte att vara exempelvis pedagogiska, förklarande och rent underhållande. De behandlar ofta sådant vi är rädda för av en eller annan anledning. De kan ta upp sådant som bryter mot konventionen, mot det vi anser vara normalt. Sensmoralen i många sägner är att man ska vara på sin vakt. De är alltså så kallade varningssägner. Förr i tiden varnades man för att komma i kontakt med djävulen, skogsrået och andra väsen. Nuförtiden gäller varningarna t.ex. för att ha sex med främlingar eftersom man då kommer att drabbas av obotliga sjukdomar. Det kan avslöja en hel del om våra värderingar. Hasardspel som förr i tiden ansågs vara en garanterad biljett till helvetet är idag något som vi inte fäster så stor vikt vid (dock drabbas man ju fortfarande av speldjävulen då man utvecklar ett spelberoende!) Tillfälliga sexuella förbindelser är i dagsläget däremot något betydligt värre. Är det dessutom i en homosexuell relation, eller med en utlänning, är man i princip garanterad olycka och ohälsa. Och även om vi innerst inne vet att sägnerna inte är sanna, så fascineras vi ändå. Sägner kan i vissa fall tyvärr stärka ”vi och dom”-känslan, när man får höra vad dom där konstiga invandrarna, smålänningarna, norrmännen gör. Men det finns ju också sägner som hänger ut ”oss”. Exempelvis ”Mazarinen”.

Sägnerna i dagens samhälle är nog mer underhållande än pedagogiska. De flesta av oss vet att de inte är sanna. Men de fascinerar oss. Man vill bli lite äcklad, leka med tanken att det faktiskt skulle kunna hända. Och det kan vara aningen befriande att få bekräftat hur ”normal” jag är, eftersom jag aldrig skulle göra som ”dom” som det berättas om. Det är ungefär som att titta på ett avsnitt av ”Big Brother”.

Studier av föremål har varit och är fortfarande centrala inom etnologin. Ett föremål i sig är sällan särskilt intressant att studera, utan det är kontexten i vilken föremålet uppträder som man vill studera närmre. Ett föremål kan säga oss mycket om dess användningsområde och dess användare genom att vi studerar hur föremålet är utformat. Vi kan även forska i när föremålet tillverkats och under vilken tidsepok det brukats. Men det ligger mer än bara praktisk information i ett föremål. Det kan exempelvis väcka minnen till liv hos de som besitter föremålet idag. Kanske har det gått i arv i många generationer och man har fått historier om föremålet berättade för sig av sina äldre släktingar. Åsa Ljungström beskriver i ”Berättelser inför föremål” hur ägare och ägarinnor till föremål när de ser tinget taget ut sitt sammanhang för fotografering, känner ett behov av att förklara tinget. Att motivera varför saken som kanske inte alls ser mycket ut för världen, där det ligger utplacerat för att dokumenteras, är dem så kärt. Det behöver allstå inte värdefulla föremål rent pengamässigt, även om dessa också gärna bevaras inom familjen. I många fall kan det vara för andra en ganska obetydlig pryl som för en person är har ett stort affektionsvärde och är otänkbar att göra sig av med. I mitt fall är det ett par slitna Lovikkavantar som min mormor stickat. Billy Ehn berättar om ting som får en etnisk betydelse. Saker som invandrare tar med sig från sina hemländer som är typiska för just den kulturen. Det kan vara en tavla, eller en bönematta som får symbolisera ursprunget och ibland hemlängtan.

Han nämner också de fall där vissa saker har kommit att bli en symbol för den kultur de sägs representera. Fastän de inte alls är förekommande i den gällande kulturen. Det ska se ut på ett speciellt sätt på en kinarestaurang i Sverige. Även om det säkert inte ser ut så på restaurangerna i Kina. Ting kan också vara symboler för något ”bättre” och ”modernare”. Man ser reklambilder utav saker som är nyare och dyrare än de man har och idealiserar dessa. Det gör att ens egna saker förefaller gamla och omoderna. Även om man säkert kände sig tillfreds då man köpte dem. Orvar Löfgren skriver om olika reklamkampanjer genom åren och hur de förändras. Han, liksom Bringéus, tar också upp det faktum att vissa äldre föremål kan omvärderas. Laddas med ett nytt ”kultvärde”. Medan vissa av våra äldre föremål, som Löfgren uttrycker det: ”töntifieras”. Detta med omvärdering av föremål är en ständigt pågående process, både gällande ting och mode. Det mesta kommer igen. Nu är det exempelvis återigen inne med möbler och saker från 50- och 60-talen. Något som människor som vuxit upp under den tiden kan ha svårt att förstå. De tycker ofta att dessa saker inte alls är särskit märkvärdiga, snarare hopplöst omoderna och lite töntiga. Detta medan en sjuttiotalist kan lägga en mindre förmögenhet på en äkta String-hylla.

Författare: Linda Norrby ©

författarens länk 2tanters blogg