Etnologi

Både inom vetenskapen och i samhället i övrigt har man kommit att skilja på biologiskt och socialt kön. Biologiskt kön, eller kort och gott kön, är det som biologiskt gör oss till man eller kvinna, det som skiljer oss rent fysiskt. Slår man upp ordet kön i en ordbok är förklaringen: ”Endera av de två rolltyperna vid fortplantningen.”1 Söker man istället på ordet genus i samma bok får man förklaringen: ”Släkte, till skillnad från underart” Genus är alltå ett social konstruerat kön, som inte alls är lika enkelt att urskilja som biologiskt kön. Med genus avses att det som benämns som kvinnligt och manligt är socialt och kulturellt medfört, och alltstå inte något som finns biologiskt medfött hos individen. De traditionella könsrollerna finns sedan långt tillbaka och är i och med det historiskt etablerade. Detta har dock kommit att ifrågasättas allt mer och är ett ständigt aktuellt ämne. Redan i slutet av 1700-talet kritiserade Mary Wollstonecraft Rousseaus uppfostringstankar där han menade att flickor och pojkar skulle uppfostras på olika sätt. Under 1800-talet växer en allt starkare kvinnorörelse fram och utvecklades till något som vi idag känner som feminism. Feminism kan definieras som en gemensam benämning på flera olika åskådningar vilka har som mål att jämlikhet ska råda mellan könen. Inom feminismen har man tagit fasta på genusbegreppet och utgår från detta för att betona att skillnaden mellan könen till största delen är biologisk, och att de övriga skillnader som görs är en sociologisk och kulturell konstruktion.

När man talar om genus är det lätt att fokus faller på kvinnan, men det är något som handlar lika mycket om män. Anledningen till att det främst är kvinnan som belyses är problematiken i det att det är det manliga som sedan länge betraktas som normen. Därmed blir det kvinnliga det avvikande, kvinnligheten en särart. Det intressanta med genus är dock hur kvinnligt och manligt förhåller sig till varandra, snarare än hur de skiljer sig.

Män har sedan länge dominerat genom historien. Den största delen av historieskrivningen handlar om män och det är männen som tillskrivs det intellektuella i historien. Det är män som officiellt har varit verksamma och betydelsefulla inom vetenskap och politik. Kvinnans roll har varit den vårdande, och hennes sfär har varit hem och familj. Britta Lundgren beskriver i sin artikel om etnologi och kvinnoforskning hur man för att bryta sig ur dessa roller, för att ”rätta till kvinnorollen”, betonar att flickor skulle lära sig att ta för sig och att de skulle vara mer aggressiva. Således är det fortfarande det manliga som är normen, och man måste ta fram sina mer ”manliga drag” för att hamna på männens nivå. För att vara jämlik mannen skulle man alltså tvingas framstå som mer ”manlig” själv. Och då är man alltså mer aggressiv och tar för sig. Något som anses mer kvinnligt är att gråta. Men även män gråter, och de har de gjort genom hela historien. Det har ansetts mer eller mindre manligt, beroende på vilken epok människan befunnit sig i. Under renässansen skulle det gråtas mycket och ofta, men det är i stort sett det enda sammanhang då det ansetts okej att fälla tårar som man. Mannen skulle, och ska, istället visa självbehärskning och inte visa sig svag. Gråt signalerar svaghet och är därför mer accepterat hos en kvinna. Att gråta ses ändå i dagens samhälle inte som lika omanligt som det en gång har gjort. Däremot ser man det gärna som något rart, att mannen också kan gråta. Än idag är det inte självklart att en man ska fälla tårar, framförallt inte offentligt. Det väcker därför oändligt mycket mer uppmärksamhet när en man gråter. Känslorna kring gråten är blandad, men jag törs chansa på att det är majoriteten kvinnor som känner sympati, medan många män snarare ser det som ett tecken på svaghet. Med ett stort undantag; är det ett sportsammanhang så kan män, utan att riskera att bli bedömda som svaga, gråta åt både seger men kanske främst förlust. Då är gråten något som förenar dem i nederlaget. Men gråta t.ex. på bio, det tillskrivs till största delen kvinnan.

En ganska speciell företeelse är bodybuilding, som de flesta relaterar till som något typsikt manligt. Det innefattar också en stark självbehärskning. Synen på träningen hos de flesta som Thomas Johansson har träffat är att den hjälper dem att stärka sitt självförtroende, och därigenom sin manlighet. Man kopplar styrka och definierade muskler till manligt. Kroppen är ett tempel som ska skötas med perfektion. Det kan då bli en slags kulturkrock när kvinnor börjar med bodybuilding. De ger sig in i en manligt dominerad värld och tränar upp sina muskler. Johansson ger exempel på kvinnor som i princip tränat bort sina bröst, men som då lägger in implantat för att behålla det kvinnliga i sin figur. Detta är aningen paradoxalt. Brösten har ju försvunnit eftersom hon byggt upp bröstmusklerna. Hon har alltså inte bröst i den bemärkelsen att de till större delen består av fettvävnad, utan i hennes fall har fettet tränats bort, och muskelmassan ökat. Till följd av detta ”försvinner” brösten. Men hon är ju kvinna ändå. Med eller utan bröst. Ska det då behövas inlägg för att hon i samhället ska bemötas som kvinna? Utstrålar musklerna på hennes kropp så mycket manlighet att kvinnligheten hos henne måste förstärkas? Johansson tar också upp flera exempel med män som tränar för att hålla sig i form. Men han menar att de stora, pumpade killarna ändå är ett slags ideal på gymmet. Man ser upp till dem, utan att nödvändigtvis vilja se ut som dem. Kanske förknippar man just den stora, vältränade kroppen med stark självkontroll och disciplin? Klassiskt manliga egenskaper.

I Britta Lundgrens text om kön och genealogi i etnologisk ämneshistoria belyser hon problemet i att som kvinna under tiden 30-50-talet, bedriva forskning och samtidigt sköta hem och familj. Idag är det mer legitimt för kvinnan att ha en egen karriär, om än inte helt självklart. Då var det i det närmaste otänkbart. Bara det att vara kvinna inom det akademiska området var inte en helt lätt sak. De fick ofta slita hårdare, och fick ändå inte ett erkännande på samma sätt som männen. Mai Fossenuis berättar om hur hon tvingades studera nattetid, för att avsätta tid till familjen på dagarna. Även om man som kvinna togs emot på institutionen så var det lätt att hamna i en assistentroll parallellt med sin egen forskning. Och när barnen skulle födas var det inte helt oproblematiskt. En högutbildad kvinna skulle helst avstå från att skaffa man och barn. Detta är något som än idag kan kännas igen. Kvinnor på arbetsplatser kan råka ut för att bli den som hämtar kaffet, diskar, fixar fika utöver sina ordinarie arbetsuppgifter. Det är mer okej att be en kvinna än en man att göra sådana saker. Kvinnan tillskrivs det privata, medan mannen tillräknas det offentliga. Vid anställningsintervjuer där intervjuobjektet är en kvinna mellan 20 och 40 år så frågas nästan alltid om familjesituation. Finns inte barn kan ibland frågan om när det är tänkt att man ska skaffa barn komma upp. Detta är en fråga som till män i samma ålder sällan eller aldrig dyker upp. För även om det vore så att det är barn påväg så räknas det kallt med att det är modern som sköter det privata, alltså tar ut full mammaledighet. Medan fadern sköter det offentliga och jobbar på i stort sett som vanligt. Debatten om pappa-månad har visserligen rört om lite i just den frågan, men det lär nog dröja innan normen förändrats så pass mycket på det området. Strukturerna är visserligen rörliga inom detta område, men könsrollerna är på många håll så starkt befästa att även om vi kommit en god bit påväg, så har vi lång väg kvar och det kan dröja. Media har stor genomslagskraft, och inom media är man duktig på att genom dokusåpor, gör-om-mej-program och liknande snarare befästa än eliminera könsrollerna och stereotyperna. Och visst, det är skillnad på kvinnor och män, men det viktigaste är att se till individen och dess specifika egenskaper. Oavsett kön. För det är stor skillnad på män och män, och kvinnor och kvinnor också.

Författare: Linda Norrby ©

författarens länk 2tanters blogg