Svenska och Nordiska språk

År 0 splittrades det germanska språket (pga att folk flyttade och rörde sig mycket) i tre grupper:

1. Västgermanska ex. tyska, holländska och engelska
2. Östgermanska gotiskan dog ut tidigt men efterlämnade sig Silverbibeln
3. Nordgermanska danska, svenska, norska, isländska, färöiska

Nordgermanskan talades på ungefär samma sätt i hela Norden från ca 200-800 (till Vikingatidens början). Annorlunda betoning (än nu), mer sjungande. Säreget R. h framför konsonant (som ett bakre sj-ljud). Långa böjningsändelser - ett rikt utvecklat böjningssystem.

I slutet av den urnordiska perioden förändrades språket mycket:

• Betoningen blev starkare i början av ord, ändelsevokalerna försvagades därmed och föll ofta bort
• Orden förkortades radikalt = synkope (vokalbortfall)
• Innan ändelserna försvann ”färgade de av sig” på de betonade stamstavelserna ex. gastiR ⇒ gästiR > gäst(er) = omljud, viktigast är i-omljud som resulterade i ordpar som: fader - fäder, broder - bröder, sorg - sörja
• Brytning av kort fornnordiskt e till en diftong, tveljud ek - jag
• Förlorade j och w framför vokal
• Tappade -n i infinitiv (finna - ty. finden). Får bestämd slutartikel genom att ett efterställt demonstrativt pronomen -inn smälter samman med huvudordet ex dagr-inn ⇒ dag-en

Vikingatiden varade mellan 800-1060. Dialektskillnader börjar märkas. De nordiska fornspråken börjar glida mer isär, först och främst mellan östnordiska (sv. och da.) och västnordiska (no. och isl.). Senare utkristalliseras fyra skilda språk (sist isl. och no. pga kolonialiseringen av Isl.).

• I danskan och svenskan (i den ordningen) förenklades diftongen ai till e och au till ö (raisa -resa, austr - öster).
• h försvinner i de östnordiska länderna framför l, n och r
• Skrifttecknen kallades runor. Det finns likheter med det latinska alfabetet. Man tror att runskriften kan ha utvecklats i kontakt med den romerska skriften på 200-t.
• Under den urnordiska tiden använde man en 24-typig runrad. Omkr. år 800 avlöstes den av en 16-typig. En runa kunde då motsvara flera olika ljud (ex. u kan vara u, o, y och ö).
• Runskriften användes ända in på 1600-t, men de flesta av våra 3000 bevarade runristningar är från 1000-1100-t.

”Den klassiska fornsvenskans tid”

• Det latinska alfabetet infört med kristendomen. Tidigare fanns bara kyrkliga texter nedtecknade men på 1200-t började man teckna ned rättsregler (som tidigare gått i muntlig tradition). Detta var första gången som latinsk skrift användes för att återge svenskt språk. Vi får en tydligare bild av hur vårt språk såg ut och skillnaderna mellan de andra nordiska språken.
• þ lever kvar från runalfabetet
• Efter i övergår hård vokal till mjuk (ex. hiarta ⇒ hiærta, biorn ⇒ biørn)
• g, k och sk förmjukas framför främre vokal så att de i nusvenskan helt övergått till j-, tje-, och sje-ljud i ord som gäst, känna och skära.
• Många böjningsändelser. Substantiv, adjektiv och pronomen får olika ändelser för olika kasus: nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Dessa bestäms av både satsdel och av prepositioner. (iak ær, þu æst, han ær, i ærin, þer æru). Rester av kasusböjningen av substantiv och adjektiv kan vi se idag i t. ex:

genitiv - gatukontor, byalag

nominativ mask. - slarver

ackusativ - ljusan låga, godan ro

till i genitiv - till sjöss, till bords etc.

LÅNORD

• Genom missionärer och präster (grekiska och latin)
• Handeln med de tyska hamnstäderna på 1300-1400-t förde in tyska ord.

LANDSKAPSLAGAR

Första nedtecknade landskapslagen är Äldre Västgötalagen som är sammanställd av lagman Eskil. Senare kom Östgöta-, Upplands-, Södermannalagen mfl. I mitten av 1300-t kom en rikstäckande lag: Magnus Erikssons landslag.

Lanskapslagarna var mycket enkelt skrivna (modellexempel ur verkligheten). De var uppbyggda som dialoger. Alliteration, tretal, upprepning, antiteser och parallella uttryck var vanligt. Anledningen till att de var så enkelt uppbyggda var dels för att de kom från en muntlig tradition dels för att det var lättare för lagmannen att lära sig dem utantill.

• Många religiösa och historiska skrifter
• Litteraturen är rik men ganska osjälvständig (i Vadstena sitter munkar och översätter delar av bibeln och andra texter).

Politisk diktning: Engelbrektsvisan och Karlskrönikan

Litteraturen speglar ett skede när det händer mycket i språkutvecklingen.

Ljudsystemet förändrades radikalt:

1. Långt och kort a hade tidigare ett öppet uttal (jfr ty. Vater). Före 1400-t hade alla långa a övergått till å (i Danmark gick ljudskridningen ännu längre jfr bånd, hånd).
2. Långt o-ljud försköts från ett öppnare till ett mer slutet uttal. Detsamma gällde u-ljudet som fick ett mer ”spetsigt” uttal.
3. Kort i och y öppnas till e och ö. Ex vika ⇒ vecka, myss ⇒ möss (Götamålen radikalare ex. fesk, nöckel)
4. Kortstavighet försvinner. Tidigare kunde kort vokal följas av kort konsonant, nu förlängs antingen vokalen eller konsonanten. Ex mykit ⇒ mycket, vika ⇒ vecka, lok ⇒ lock.
5. 5. Tonlöst läppljud þ försvinner och ersätts med t ex. þing ⇒ ting. Det tonande läppljudet ð kvarstår in i nysvensk tid.

Även andra språkliga förändringar sker:

• Kasusböjningen av substantiv, adjektiv och pronomen börjar upplösas.
  1. Nominativ- och ackusativformerna sammanfaller oftare
  2. Dativ ersätts med ackusativ

Men det dröjer flera århundranden innan förenklingen är helt genomförd i skrift, framförallt den högtidliga.

Formen blir förenklad men meningsbildningen blir försvårad. Det beror mycket på den svåra och komplicerade meningsbyggnaden i latin och tyska som så mycket översattes ifrån. Ett särskilt kanslispråk utvecklades.

Lågtyskt inflytande förstärks under senmedeltiden och påverkar inte bara enstaka inlånade ord utan hela ordbildningen. Tyska förstavelser som be-, bi-, för- och und- blir mycket produktiva. Vi importerar också flera av våra vanligaste avledningsändelser -het, -eri, -e(i)lse, -bar, och -ig. Även stavningen påverkas av tyskan ex. och (ty. k-ljud) från auk (besläktat med öka).

REFORMATIONSTIDEN

• Boktryckarkonsten - litteratur spreds ut över hela landet i större upplagor.
• Det svenska riksspråket uppstår:
  • 1526 översattes NT till svenska, 1541 kom Gustav Vasas bibel. Dessa fanns i alla församlingar, danade det svenska språket utan konkurrens.

STORMAKTSTIDEN Under 1600-t kan man se hur det svenska språket talades från skrifter utan litterära ambitioner:

• Karl XI anteckningar
• Karl XII ”brev i all hast”
• Agneta Horn rättframt, språkligt osäker

Av stavfel och liknande kan man dra slutsatser om hur språket talades.

• mig, dig, sig uttalas nu mej, dej, sej
• Tjockt l vanligt i ord som stel
• Assimilering (matsäck - massäck)
• Sje-ljud uppstår. Tidigare uttalade man sj, sk, stj, skj bokstav för bokstav, medans de nu smälter samman.
• k framför mjuk vokal förmjukas till tje-ljud och g till j-ljud. Utvecklingen började genom att man infört ett i före vokalen ex. kiöra, giöter.
• Första konsonanten i dj, hj, hv, lj blir stumma.
• Ord förkortas, ex. bliva ⇒ bli, taga ⇒ ta.
• Tilltalsordet Ni kommer. Det har av missförstånd uppstått i formuleringar som: gören I, kommen I.
• I slutet av 1600-t väller det in franska lånord
• Lånord från högtyskan
• Storhetsvansinne - Olof Rudbeck hävdade att Sverige var alla folks urhem och att namnen på romerska och grekiska gudar kunde härledas från svenskan.

Tidens främste språkvårdare var Georg Stiernhielm ville rensa bort de franska lånorden, däremot menade han att svenskan och tyskan var ”twå fullbördige systrar”. Han lyfte fram ord ur den äldre svenskan t. ex. alster, kynne, snille. Han skrev också dikten Herkules.

1700-t

• Olof von Dalin gav ut sin ”moraliska veckotidskrift”: Then Swänska Argus. Stilen var rapp och journalistisk, han använde inte så många franska lånord hellre inhemska, ofta hämtade från talspråket.
• Språkvårdare framträder.
• Sven Hof - Swänska språkets rätta skrifsätt
• Abraham Sahlstedt - Swensk Grammatika
• Svenska Akademien (1786) och Gustav III gynnar vältaligheten. Man håller högtidstal och författar äreminnen.
• Det mer vardagliga språket studeras hos Bellman (först med att härma dialekt i dikt) och Wallenberg.
• På 1700-t kommer tidigaste engelska lånord, t. ex. kex, grogg, klubb.

1800-t

”Språkvård och språkförnyelse” Svenska Akademien gör en rad skrifter. 1874 kommer första upplagan av SAOL. Språkliga drag:

• Stavningen blir mer enhetlig och närmar sig uttalet
• Man börjar dubbelteckna lång konsonant i ordslut ex. at - att, til - till
• Ä-ljudet tecknas oftare med ä än förr ex. jemn - jämn
• Försvenskar stavningen av franska lånord ex. caffe - kaffe, billet - biljett
• qv i t. ex. kvinna blir kv i slutet på 1800-t
• Tidigare maskulina ord som slutar på -e utvecklas olika i götamål och sveamål. Götamål valde nominativformen på -e, medan sveamål valde ackusativformen på -a, ex. timme - timma, skole - skola
• Meningsbyggnaden var ofta invecklad med många inskjutna bisatser och satsförkortningar. Stilmönstret var latinet.
• August Strindberg införde en rakare och rappare stil i böcker och tidningsartiklar.

Författare: Galatia Olsson-Bolonassos ©