Etnologi

I boken Gatans politik skildrar ett antal författare de händelser som utspelade sig i samband med EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001. Artiklarna tar upp händelserna utifrån olika perspektiv.

Texterna av Marianne Lillieqvist och Joel Lindfors är båda skildringar utifrån aktivisternas perspektiv. Lillieqvists text bygger på intervjuer med olika aktivister. De handlar om demonstrationerna i allmänhet, om våldsanvändningen från poliser och demonstranter, och om deras uppfattning om medierapporteringen. De demonstranter som intervjuats beskriver alla en känsla av maktlöshet och hopplöshet. De uttrycker sin besvikelse både gentemot polisens agerande och andra demonstranters handlande. Det talas om en machoattityd, att man av andra aktivister uppmanas göra motstånd. De intervjuade aktivisterna upplever detta som skrämmande, då deras avsikt är att genomföra en icke-vålds demonstration. En aktivist talar om att hamna mittemellan poliserna och det svarta blocket. Han berättar hur han och hans kamrater trängs fram av de våldsamma aktivisterna och hur de då kommer att hamna som kanonmat. Framför sig har de polisernas hundar och batonger och bakom och över sig aktivisternas gatstenar. Lindfors text och är en skildring av polisens belägring av Hvitfeldtska gymnasiet. Han har använt sig av några vittnesmål samt egna erfarenheter för att illustrera stämningen vid Hvitfeldtska. Något som aktivisterna i båda texterna uttrycker är sin besvikelse över medias bild av det som hänt. Många av de som närvarat känner inte igen sig i mediarapporteringen och menar att de återger en felaktig bild, så de väljer att till största delen fokusera på de våldshandlingar som förekommit, vilka endast en liten del av aktivisterna deltagit i.

I artikeln av Veronica Abnersson intervjuas några poliser som var på plats i Göteborg om vad de upplevt under sin tjänstgöring där. Också här finns en känsla av maktlöshet. Poliserna berättar om bristande resurser både gällande personal och utrustning. De menar att de helt enkelt inte var rustade för det som hände. Dels var de inte mentalt förberedda på vad som skulle komma, de menar att de fått dålig information och att den information de fått från polisledningen tydde på att allt skulle gå lugnt till. Polisledningen ansåg att man var väl förberedda då säkerhetsbedömningar gjorts både av dem själva och av Säpo. Man hade fört en öppen dialog med de organiserade grupper som skulle medverka i demonstationerna och man ansåg att detta minimerade risken för bråk. En av de intervjuade polismännen uttrycker däremot sin frustration över att dialogen med vissa organisationer, som är kända för att använda sig av våld, uteblivit. Han upplever detta som ett störningsmoment. Poliserna uttrycker också vanmakt över att under dessa dagar i Göteborg ständigt bli kommenderade till vad de anser vara ”fel plats”. Man ifrågasätter de överordnades beslut och menar att man med sin specialkompetens kunnat göra större nytta på andra platser runt om i staden. De upplever att de inte fått hjälpa sina kollegor. Även under dessa dagar är informationen från högre instans dålig. Man får försöka tillgodogöra sig aktuell information genom media. Vilket inte alltid är en korrekt bild, något jag nu ska komma till.

Olle Findahl beskriver i text det märkliga förhållandet mellan demonstranter och medier, där demonstranterna är beroende av medierna för att nå ut med sitt budskap till ”allmänheten”. Medierna tenderar att koncentrera sin rapportering till eventuella våldsamheter. Våld säljer lösnummer, vilket är av största intresse för tidningarna. Begreppet ”allmänheten” problematiseras i Jesper Enboms text. ”Folkets” som så ofta nämns i media är en konstruktion. De människor som ingår i omröstningar och intervjuer är inte representativa för hela befolkningen. Media målar gärna upp en bild av att ”allmänheten” och demonstranterna står i polemik. Men i själva verket är ju demonstranterna också en del av folket eller allmänheten. I Patrik Häggkvists text pekar han bland annat på den förändring i rapporteringen som sker. Under veckorna innan toppmötet publiceras en del artiklar som är försiktigt optimistiska inför toppmötet. Man har en ganska stark tro på att allt kommer att gå lugnt till. Ändå finns där underliggande farhågor. Efter den första sammanstötningen mellan polis och demonstranter kommer medias rapportering uteslutande att koncentrera sig på våldsanvändningen. De underliggande farhågorna kom upp till ytan och bekräftas av media. I Jenny Gunnarssons text presenteras skildringar av händelserna hämtade från s.k. alternativpress där en annan bild av våldet och demonstrationerna än vad som kommer fram i mainstream-media presenteras. Här ser vi vikten av att alternativa sanningar synliggöras för att man ska kunna hålla en demokratisk diskussion.

Mainstrem-media har stor genomslagskraft och den vinkling som de ger kommer ofta att bli den rådande bilden. Även om man tycker sig vara källkritisk så är det ibland svårt att ha en avvaktande hållning till exempelvis en nyhetssändning. De bilder som visas kan anses ha bevistyngd. Även om det ganska ofta är så att bilderna är tagna vid ett annat tillfälle än vad som anges. Man glömmer ofta bort att medierna kan redigera fram en bild av det som hänt för att det ska få rätt mått av säljande sensation. Att redigering kan ha förekommit i rapporteringen från Göteborg 2001 framgår i utredningen gällande redigeringen av ljudet på de band som visar polisens skottlossning. Man har från medias håll velat visa på oorganisation bland demonstranterna. Man förminskar dem genom att utmåla dem som ”ungdomar som är ute efter att ha roligt” samt ”huliganer”. Något som media inte tagit upp är det som förekommer i Abnerssons artikel gällande polisens organisation, som verkar ha varit bristande. Det som dominerar rapporteringarna gällande polisens insats är då de hyllas, av såväl politiker om av ”folket”. Det ligger i var och ens demokratiska ansvar att vara källkritisk och att kring en händelse försöka tillgodogöra sig så mycket information som möjligt, från olika håll. Vi får inte lita blint till det som tidningar och tv förmedlar till oss.

Författare: Linda Norrby ©

författarens länk 2tanter