Ikonicitet i svenskt teckenspråk

Språkvetenskap

Teckenspråk är ett gestuellt producerat och visuellt perceptivt språk. Tecknen i svenskt teckenspråk kan alltså sägas vara ikoniska. Vi har velat undersöka om denna ikonicitet går att gradera. Vi har valt att göra en indelning om tre kategorier, baserad på vår bedömning av tecknets ikonicitet. Indelningen vi har valt är tänkt att spegla hur pass förståelig kopplingen mellan tecken och betydelse är utifrån icke-teckenspråkskunniga personers perspektiv. De tre kategorierna vi delat in tecknen i är: direkt ikoniska, indirekt ikoniska och icke ikoniska tecken. Det vi genom vår undersökning har kommit fram till är att det är möjligt att göra en sådan godtycklig indelning, baserat på graden av direkt avbildande ikonicitet hos ett tecken.

”Kommunikation är i grunden att sända och ta emot tecken som är kopplade till vissa innebörder.”1)

All kommunikation handlar om att en sändare och en mottagare skickar budskap sinsemellan. Men hur kommunikationen produceras och uppfattas skiljer sig åt mellan språk. Talspråk är från sändarens perspektiv, ett vokalt kommunikationsmedel och från mottagarens synvinkel ett auditivt. Teckenspråk däremot förmedlas gestuellt och uppfattas visuellt.

Teckenspråk är alltså en visuell kommunikationsform, man förmedlar budskap genom att använda kroppen, och då inte bara händerna, vilket kanske är en vanlig uppfattning. Förutom den manuella produktionen, som utförs av händerna, måste en talare av teckenspråk använda icke-manuella grammatiska signaler (ims), dvs. ett rikt kroppsspråk, för att språket ska bli fullständigt. Ansiktsuttryck används för att förmedla känslouttryck och intonationer och ögon och ögonbryn används för att ange satstyp. Även läpprörelser används för att förstärka budskapet. Huvudrörelser utgör jakande eller nekande satser, samt anger gränsmarkörer. Rörelse av axlar och överkropp ger information om perspektiv och storleksbeskrivning.

I alla språk finns ett drag av avbildande för att underlätta kommunikation mellan människor. Inom talspråket finns ett antal onomatopoetiska ord och uttryck, dvs. ljudhärmande ord, exempelvis ordet prassla eller vov vov för att beskriva hundens läte. På samma sätt har vissa tecken inom teckenspråk härmande egenskaper, men de är då visuellt avbildade – ikoniska.

Tecken i svenskt teckenspråk delas upp i två klasser – ikoniska och arbiträra tecken. De ikoniska är avbildande och är så pass tydliga att icke-teckenspråkskunniga personer kan se vad som avses betecknas, antingen direkt eller med hjälp av översättning. De arbiträra tecknen går i regel inte att härleda och sambandet mellan tecknet och dess översättning är svårt att förstå.

Vår uppfattning är att det finns en föreställning om att teckenspråk att det skulle vara helt och hållet avbildande. Människor som till exempel vill göra sig förstådda i ett land där de inte behärskar språket använder sig av avbildande gester och antar kanske därför att teckenspråk helt fungerar enligt samma princip. Men hur lättförståelig är egentligen kopplingen mellan ikoniska tecken och dess betydelse? Kan man dela in dessa tecken i olika underkategorier baserat på dess ikonicitet?

Tecken i svenskt teckenspråk delas alltså upp i två klasser – ikoniska och arbiträra tecken. De ikoniska är alltså avbildande. Men det finns olika typer av ikonicitet. Tecknet för ett ting eller en företeelse kan vara referentikoniskt eller basikoniskt. Det kan även vara formåtergivande eller rörelseåtergivande. Med referensikonicitet menas sådant som är avbildat i sin helhet, exempelvis ”boll” och ”hus”. Artikulatorerna (händerna) avbildar då hela referenten genom att visa dess form och omkrets. Basikonicitet är då ett specifikt, karaktäristiskt drag hos referenten avbildas. Exempel på sådana tecken är ”giraff” och ”elefant”, där den långa halsen respektive snabeln hos referenten avbildas. Dessa exempel på referent- och basikoniska tecken är även exempel på tecken som är formåtergivande, dvs. det är någonting i referentens form som belyses. Ett rörelseåtergivande tecken däremot avbildar rörelsen som utförs, snarare än aktörens form eller karaktäristiska drag. Exempel på sådana tecken är ”låsa” och ”klättra” där det alltså är lås- respektive klätterrörelsen som återges i tecknet.

Abstrakta företeelser som inte har någon självklar ikonisk förankring i omgivningen, exempelvis ”drömma” och ”hata”, tenderar därför att få mindre ikoniska tecken än faktiska ting och företeelser som vi tämligen enkelt kan avbilda.2)

Trettio stycken tecken från det svenska teckenspråket har använts. Vi har undersökt tecknets manuella del, det vill säga endast artikulatorernas (händernas) rörelser och handform. Således har all form av ims (icke-grammatiska signaler) uteslutits. Inga munrörelser, ögonrörelser eller annan form av grammatik har förmedlats.

De trettio tecken vi valt ut delade vi in i tre kategorier, direkt ikoniska, indirekt ikoniska och icke-ikoniska tecken. Med direkt ikoniska tecken avses tecken vilka vi anser är lätta för försökspersonen att uppfatta. Det är tecken som direkt avbildar det ting, eller den företeelse som är avsedd. Med indirekt ikoniska tecken avses tecken som till en början kan synas obegripliga. Men sedan försökspersonen fått veta tecknets betydelse så kan denne förstå sambandet och kan således härleda rörelsen till det avsedda tinget eller företeelsen. Icke-ikoniska tecken är benämningen på sådana tecken vars koppling till betydelse, trots förklaring från försöksledaren är obegripliga för försökspersonen.

Tecknen har vi valt ur Svenskt teckenspråkslexcion (2000). Vi har valt att ta med tio tecken till vardera av våra tre skapade kategorier. Dessa trettio tecken har filmats in på video. Varje tecken har gjorts två gånger i följd med en kort paus mellan. Både substantiv och verb har förekommit. Undersökningen har omfattat tio försökspersoner. Ingen av dessa har haft några förkunskaper i teckenspråk. Försökspersonerna har samlats in på Stockholms universitet och i vår närmsta omgivning. Alla försökspersoner har fått samma instruktioner och det har fått obegränsad, men rimlig betänketid. Försöksledaren har sedan bett om en gissning på tecknets betydelse. Har denna gissning varit korrekt så har undersökningen fortgått. Om försökspersonens svar däremot har varit felaktigt så har försöksledaren gett den korrekta översättningen. Försökspersonen har fått säga om tecknet då förefallit begripligt och i sådana fall vad i tecknets rörelse det är som gör att betydelsen framgått. Har försökspersonen trots översättning inte sett någon koppling mellan tecken och betydelse har vi gått vidare med undersökningen.

Undersökningen har genomförts med en försöksperson åt gången och med endast en försöksledare närvarande. Försöksledaren har under undersökningens gång inte gett försökspersonen någon respons eller återkoppling, utan har enbart ställt frågor.

Givet undersökningens storlek finns det naturligtvis en del begränsningar beträffande pålitlighet och omfång. Några av dessa är värda att nämna och ha i åtanke vid tolkning av resultaten.

Vid genomförandet av sociala experiment är det önskvärt att försökspersonerna representerar ett tvärsnitt av befolkningen. Eftersom denna undersöknings försökspersoner har samlats in enligt bekvämlighetsprincipen3) är det svårt att avgöra huruvida resultaten är allmängiltiga eller om det låga antalet informanter gör spridningen för liten och därigenom resultaten missvisande. Det kan dock nämnas att flertalet lingvistiska undersökningar genomförs enligt denna princip och att ett tvärsnitt av befolkningen i dessa fall inte är lika nödvändiga som i till exempel en valundersökning. Vår undersökning omfattar endast tio försökspersoner. Ur en kvantitativ synpunkt är detta ett litet antal, fler försökspersoner hade kunnat öka den statistiska pålitligheten men vi hade då förlorat de detaljer vi fått fram genom att genomföra studien kvalitativt.

Beträffande tecknen kan man tänka sig ett antal faktorer som kunnat påverka resultaten. Dels teckenvalet, där de tre kategorierna i vilka tecknen infaller är sorterade efter vårt tycke eftersom en några uppdelningar gällande ikonicitet inte finns i Svenskt teckenspråkslexikon. En annan sak att nämna är det faktum att vi bara har studerat den manuella delen av tecknet. Förståelsen av de tecken vi valt hade kanske ökat om vi hade inkluderat ims.

Slutligen finns även en rad omätbara mänskliga faktorer som påverkar, så som individers olika förmågor att uppfatta stimuli visuellt. Likaså är det med associationsramar, där bland annat ordningsföljden på tecknen kan ha påverkat efterföljande gissning. Vissa individers starka önskan att förstå tecknen kan ha lett till en del missvisande svar, framförallt bland de icke-ikoniska tecknen. Detta är ofrånkomliga faktorer som är näst intill omöjliga att eliminera.

Som väntat svarade en övervägande del av försökspersonerna rätt eller snarlikt på de flesta direkt ikoniska tecknen. De 19 svarsfel vi har erhållit är koncentrerade till tre tecken, ”ro”, ”sticka” (som i handarbete) och ”skriva”, där det sista står för majoriteten av feltolkningarna. Ett något överraskande resultat är att även efter att försökspersonerna delgivits översättningen har de inte förstått kopplingen mellan form och betydelse för detta tecken. Här kan det handla om att tecknets rörelseavbildande egenskaper skiljer sig från försökspersonernas förväntningar.

I undersökningen av indirekt ikoniska tecken gissade informanterna fel initialt, men ansåg sig efter given översättning se ett samband mellan tecknet och dess betydelse. Ett intressant resultat är att åtta av tio försökspersoner gissade rätt på tecknet ”diskutera”. Tecknet för ”tvätta” gav fler rätt och snarlika svar än felsvar. Dessa två tecken visade sig vara mer direkt ikoniska än vad vi initialt trodde.

Ingen av försökspersonerna gissade rätt eller snarlikt på några av de icke-ikoniska tecknen. Med översättning vad det fortfarande en övervägande majoritet som inte såg något samband mellan tecken och betydelse. I arton fall ansåg sig försökspersonerna faktiskt se ett samband mellan tecknet och dess översättning. Detta utfall beror till stor del på att åtta utav tio sett en koppling i tecknet för ”drömma”. Försökspersonerna uppfattade tecknets form kunde härledas till tankeverksamhet av något slag.

Det finns flera faktorer som försvårar diskussionen om tecknens ikonicitet. Till att börja med finns alltid ett inslag av individualism, dvs. att olika personer tolkar stimuli på olika sätt. Ytterligare en faktor som spelar in i tecknens grad av ikonicitet är samhällsutvecklingen – de företeelser som många tecken bygger sin ikonicitet på har förändrats. Ett tecken avbildandes en företeelse som inte längre är vanligt förekommande i vårt samhälle är då ursprungligen ikoniskt, men i takt med utvecklingen blir ikoniciteten mindre självklar. Denna utvecklingstrend blir mest märkbar i generationsklyftor. Bland våra exempel är ett sådant tecken ”kaffe” som utförs med en malande rörelse. Detta tecken hade för femtio år sedan kanske hade ansetts som direkt ikoniskt. I vår undersökning har vi kategoriserat det som indirekt ikoniskt eftersom de flesta människor idag inte längre maler sitt eget kaffe.

Vad denna undersökning kan tänkas påvisa är att vår initiala indelning av tecken i de av oss tre kategorierna stämmer, med vissa undantag. Gällande de tecken vi placerat i kategorin direkt ikoniska tecken är kopplingen mellan tecknets form och betydelse över lag tydlig för icke-teckenspråkskunniga personer. Indelningen av indirekt ikoniska tecken visade sig också vara riktig, majoriteten av tecknen var svåra att gissa sig till innan dess att översättningen getts. Undantaget i denna kategori är tecknen för ”diskutera” och ”tvätta”, som med facit i hand snarare hade platsat i kategorin direkt ikoniska tecken. Det mest utmärkande beviset för kategoriseringens tillförlitlighet är resultaten gällande de icke-ikoniska tecknen. Ingen av våra försökspersoner har kunnat gissa sig till tecknens betydelser och det var endast ett bland fåtal tecken de tyckte sig finna en koppling mellan tecknet och dess egentliga betydelse. Som vi tidigare nämnt så har försökspersonerna ibland varit angelägna att hitta en koppling, även där en självklar sådan saknats, något som kan ha kommit att påverka responsen.

Ett teckens ikonicitet kan i allra högsta grad sägas bero på hur pass direkt det avbildar sin referent. Ju mindre del av referenten som avbildas, desto svårare är det för icke-teckenspråkskunniga att se kopplingen till densamma. En indelning gjord utifrån samma princip som den vi har använt oss av kan alltså sägas vara adekvat.

Författare: Linda Norrby & Martina Sellberg ©

författarens länk Krumelur