Barns språkutveckling

Uppmaning till exakt eftersägning av allt längre strukturer – ”fördröjd repetition”. Ex: ”Nalle ligger i sängen – var är nalle?”. Effektivt för träning av användandet av morfologiska funktioner/ändelser.

Barnet uppmärksammas först på en språklig modell, turvis användning av strukturen för skilda stimuli  aktiv problemslösning, avsiktlig felsägning.

Man skapar en hög exponering av ett semantiskt eller morfologiskt mål. Ex: i berättelser eller upprepade enkla yttringar under lekaktiviteter.

Städning eller reparation av saker skapar naturliga situationer för träning, ex: kopula-träning

I en leksituation o barnets egna miljö. Arrangera leken så att sannolikheten för att barnet ska kommunicera ökar. Skapa kommunikativa försök från barnet och sedan som naturlig följd, svara på kommunikationen. Skiljer sig från fokuserad stimulans där fokus ligger på att ge barnet många exempel på målstrukturen.

”Conversational recasting” tränaren deltar med barnet i lekaktiviteter och svarar relevant på barnets yttranden på ett sådant sätt så att målstrukturen används. Ex: träning av hjälpverb ”kan”. Effekten av denna metod tros bero på att barnets eget samtalsinitiativ har gjort det uppmärksamt på ny information i tränarens svar på yttrandet.

Besvarar barnets telegramstil med utbyggda yttranden. Kan öka användningen av tidiga ordkombinationer.

Andra studier av olika metoder för intervention har visat att träning av förståelse för grammatiska studier, även helt utan produktionskrav. Båda ger bättre förståelse och bättre produktion.

Verbal dyspraxi kan misstänkas redan i remissen då uttalet beskriv som:

• h-sering
• få språkljud
• vokalfel (saknar vokaler och/eller felanväder dem)
• avkortade ord

Vid logopedisk bedömning kan den fonologiska kartläggningen visa:

• initial påtoning – final avtoning
• initial h-sering
• få CVC strukturer → snarare CV och CVCV
• favoritljud finns ofta → /d/ i viss position vanligt
• i grava fall: svårigheter med att samljuda stavelser – glottisstöt kan ersätta andra stavelsen
• utjämnad, mekanisk, stereotyp satsintonation och ordbetoning

Barnet använder ordmönster för att underlätta, det har svårt att bygga ihop…

• allmänt fler syntagmatiska (ordmönster, positionsberoende) än paradigmatiska (byter ut genomgående ex. /t/ blir alltid /k/) fel
• ofta begränsat klusilsystem, /f/, /p/ och /m/ kan saknas, även /l/ (dessa klusiler är vanligtvis tidigt förvärvade mycket pga. att de är visuellt tydliga språkljud)
• begränsat och/eller felanvänt vokalsystem
• vokaliserring (reducering av konsonantljud)
• äldre barn /5-6år) kan sakna /l/ och någon labial eller bilabial trots att fonologin innehåller övriga klusiler. Svårt med tunglyft och artikulation som kräver koordination av rörelser i fler artikulatorer
• ojämn bild – avvikelser från vanligt fonologiskt mönster.

Brister i talpraxis ser olika ut i olika åldrar…utvecklingen kan vara mycket långsam och kan följas av tillbakagång.

kan föregå eller följa med talsvårigheter

Artikulem: du minns hur du sätter tungan/läpparna vid ett visst ljud, du vet att du vid x-ljud ska göra så.

Var uppmärksam på: dregling, interdental tungposition, munandning, tuggsvårigheter, nasal röstklang, stel mimik, svårigheter att imitera mimik/munrörelser, svårigheter med att blåsa/suga/vissla, lateral läspning vid /s/

hypo- eller hypersensibilitet

Mer precis, selektiv och utökad rörelseförmåga i läppar, tunga och mjuka gommen och övergripande förmåga att utföra och automatisera rörelseserier (vilket krävs för löpande tal)

Ingen skillnad mellan språkförsenade barn och misstänkt dyspraktiska barn men dyspraktiska barn har kvar avvikande betoningsmönster i högra åldrar, och har ökad risk för robotliknade tal. Vid exempelvis stavelsesegmentering bör man inte uppmuntra till utjämnad stavelsebetoning. (olikstora klossar efter ordbetoning). Träning av prosodisk medvetenhet på satsnivå rekommenderas, växling mellan svaga-starka handklappningar.

Vid praxisträning börjar vanligen med klusiler, nasaler och likvidor. Sedan sekvenserar man samma ljud och sedan med två ljud med tydliga kontraster. Upprepad träning görs exempelvis med enkla banor för att automatisera. Visuellt stöd av symbolbilderna. Man tränar sedan in några vokaler tills barnet har ett varierat fomenförråd. Därefter börjar man sekvensera och mängdöva till ordformer, nosensord ofta bra, /tö/tö/tö , eftersom barnet har svårt med flexibel användning av talet och lätt ”låser” sig på invanda ”svåra” ord.

Träning av klusterord: cv-ord ex. /s/ + topp = stopp Ökad ordläng: /p/ + /p/ + /g/ + /j/ = papegoja

I praxisträning arbetar man på flera olika nivåer samtidigt; oralmotorik, isolerade fonem, stavelse, ord, fraser och meningar. Verbträning börjar med enkla satser med verb i infinitivform

En liten ”kantighet” kvarstår hos dyspraktiska barn, svårt med flytet. Man bör jobba längre och mer intensivt med dyspraktiska barn. Nötning…

• Tidig utveckling av kommunikation och joller
• Barnhälsovårdens kontroller av kommunikation och språk
• Logopediska behandlingsmetoder
• Intervention
• Metafon
• Ordinlärning

Författarens länk: Författaren har valt att inte ha någon länk