Pronomen
I både danska och svenska är pronomen nordiska arveord. Det är därför stora likheter mellan de två språken på denna punkt, men även vissa olikheter. Pronomen kan delas in i följande fem grupper:
- personliga
- demonstrativa
- relativa
- interrogativa
- indefinita
Personliga pronomen
Uppställning av de danska personliga pronomen. Se sidan 99.
De två kolumnerna till vänster innehåller de egentliga personliga pronomen i nominativ och ackusativ ex. danska: Jeg elsker dig. Lägg märke till de två tilltalsorden: Det alldagliga du (sing)/I (plur) och det formella De (sing & plur); mer om detta senare.
Uppmärksamma också de kortvokaliska uttalen av pronomen. Om personligt pronomen som predikativ ex. danska: Det er mig, och som subjekt, se Syntax sidan 113.
Till de egentliga personliga pronomen räknas dessutom s-formerna i tredje kolumnen. Min, din och vor kan kallas possessiva; de böjs som visat i uppställningen. Vor med böjningsformen tillhör skriftspråk (konservativt); vores har nästan tagit över vor i talspråket.
De reflexiva pronomen uppträder i satser av typen: Jeg slog mig, Jeg hentede min bog. I 3:e person singular och plural har vi i både svenskan och danskan självständiga reflexiva pronomen. Men i korrekt danska kan sin bara visa tillbaka till ett subjekt i singular ex. danska: Han hentede sin bog. Om subjektet står i plural, heter det:De hentede deres bøger. Därmed blir satsen i övrigt tvetydig: Är det deras egna böcker de hämtar (och hämtar de var sin), eller är det några andras??? I regel framgår det av kontexten.
De enda reciproka pronomen som brukas i modernt danskt riksspråk är hinanden. Tidigare förekom även hverandre; hinanden blev, i synnerhet i skriftspråk, brukat om två personer ex. danska: De to børn slog hinanden. Hverandre användes om fler än två personer ex. danska: Alle børnene talte i munden på hverandre.
På danska finns det två tilltalsord: du/I och De. Man säger I till flera och du till enskilda. De säger man till både en och flera. De är har danats under påverkan av det tyska Sie och kom i bruk under 1700-talet. De motsvarar svenskans ni, med det väsentliga tillägget att De alltid är ett hövligt tilltalsord. Fram till ca 1970 var De det vanligaste tilltalsordet till alla förutom familjen, vänner och barn. Användandet var symmetriskt (båda parter sa De), undantagen var mellan barn och vuxna. Du var ett särskilt och lite påfallande tilltalsord. Nu är förhållandet närmast omvänt och du börjar bli helt dominerande. Du är nästan lika utbrett i Danmark som i Sverige. Du används av personer som känner varandra, och sin största utbredning i familjen, bland vänner och kamrater, på arbetsplatsen, bland barn, bland personer med likvärdig social status och på landet. De används av personer som inte känner varandra. Mest vanligt hos äldre, i högre sociala klasser och i städerna.
Nu har du expanderat från sitt eget område och in på De’s område. Var gränserna mellan du och De går kan antydas genom några exempel: Offentliga myndigheter brukar De i kommunikationen med den enskilde medborgaren, särskilt per brev och telefon; radio/TV tilltalar lyssnarna/tittarna med De; inom olika förrättningar och banker tilltalas kunderna med De eller du; i intervjuer i radio/TV säger man oftast du (och förnamn + efternamn) till ministrar; Elever och studenter säger //du/ (+ förnamn) till sina lärare. Asymmetriskt tilltalande förekommer endast mellan barn och vuxna.
Titlar vid tilltal användes nästan aldrig. Däremot förekommer förnamn + efternamn, samt herr, fru eller fröken + efternamn. Bruket av förnamn vid tilltal växer fram mer och mer, men förnamn är inte lika vanligt som du.
Bruken av tilltalsord beror på de sociala relationerna mellan samtalsparterna. Men medan du blir det allmänna tilltalsordet, finns det andra drag i språket som signalerar hur samtalsparterna uppfattar varandra socialt.
Ovanstående beskrivning om förhållandet mellan du och De bör tas med reservation, för språkbruket på detta område kan hastigt förändras.
Författare: Galatia Olsson-Bolonassos ©
