Seminarium UU fek II

Den första typen av regler som Fernler och Svedberg Nilsson tar upp i sin artikel kallar de för ”tvingade regler med sanktioner kopplade till sig”. Detta är statliga lagar och direktiv, som utfärdas av allianser som till exempel EU. Det som är utmärkande för dessa regler är att de har en klar upphovsman och adressat. Exempel är LOU, lagen om offentlig upphandling eller direktiv angående kvalitetsmärkning.

Författarna fortsätter med att beskriva frivilliga regler. Dessa är rekommendationer, riktlinjer och standarder, uppkomna från såväl interna idéer till multinationella organisationer. Exempel på frivilliga regler kan vara miljömärkning och företagens interna mål. Slutligen tas normer upp som en regel. Dessa är mer beskrivningar av hur legitima företag ska organiseras och bedrivas. Till skillnad från ovannämnda regler så är dessa inte nedskrivna men kan ha nog så stark inverkan på företaget. En norm kan vara allt från hur man står i rulltrappan till hur man uppför sig på ett affärsmöte.

Boddewyn har en annan klassificering av regler vid reklamkontroll. Klassificeringen består av ”laissez-faire”- reglering samt självreglering. ”Laissez-faire”, ”låt gå”, innebär självdisciplin, vid självreglering kan det råda frivilliga branschregler och statlig reglering innebär att det är lagar som skall följas. Reklambranschen som Boddewyn har inriktat sig på, är i likhet med till exempel mediabranschen, en snabbt växande och ombytlig bransch som lagar har svårt att omfatta och där självreglering i många länder fungerar väl. Dock kan det i vissa fall vara nödvändigt med till exempel statlig reglering när den egna inte räcker till.

Likaså Boström har tre kategorier av regler, närmare bestämt standarder inom miljöområdet. Nivåstandarden innebär specifika krav som måste uppfyllas av företag för att deras produkter/produktion ska kunna få kalla sig miljövänliga. Inom CSR kan man finna liknande märkning, till exempel ”fair trade” för varor som har producerats under goda sociala förhållanden. Principstandarden baseras på principiella krav. De kan te sig diffusa särskilt om dom är allmänt antagna och därmed vitt tolkade. För att dra ytterligare en parallell till CSR så kan Global Compact platsa på denna nivå. Trots allmänt antagna regler kan dessa regler vara diffusa att tolka. På Lindexs hemsida kan man läsa om hur de vill följa dessa principer men förklarar inte tillräckligt hur de vill gå till väga. Däremot så verkar H&M ha tagit detta ett steg längre genom bland annat ett praktiskt samarbete med UNICEF. Procedurstandarden i sin tur är inte några formulerade krav utan snarare föreskrifter om rutiner som företag bör följa. Exempel på detta från CSR perspektiv kan vara GRI, alltså redovisning som även tar hänsyn till den etiska aspekten.

Alla de tre författarna strukturerar sina regler på samma sätt, det vill säga regler indelade i tre grupper; från en mycket liberal punkt, något mittemellan till en striktare. Både Fernler och Svedberg Nilsson och Boddewyn beskriver statens inflytande i form av lagar och statliga regleringar. Boström däremot beskriver olika intressegrupper och frivilligorganisationers reglering utan någon egentlig statlig tvångskomponent.

Fernler och Svedberg Nilssons modell är främst baserad på samhällskärnan såsom dess lagar och normer. Boström å andra sidan visar modeller för praktiska handlingsåtgärder. Boddewyn i sin tur poängterar det individuella samhället och det personliga ansvaret.

Varje företag har intressenter som på olika sätt påverkas av företaget och dess verksamhet. Exempel på intressenter är anställda, kunder och aktieägare. Företaget är beroende av sina intressenter och måste därför vara lyhörda för deras krav på hur företaget ska agera. I artiklar av Roberts och Waddock presenteras två sätt att klassificera intressenter med avseende på socialt ansvar. Roberts modell delar upp intressenterna i fyra grupper utifrån deras funktion för företaget. Dessa är

• tillståndsgivare (authorisers), som regeringar, styrelser, och handelsorganisationer,
• kundgrupper, de olika kundsegmenten,
• externa influenser som journalister och medlemmar i samhället där man verkar, och
• affärspartners som anställda, leverantörer, distributörer etc.

Waddocks modell för intressenter använder i stället en uppdelning utifrån hur nära de står företaget, och därmed på vilket sätt de utövar sitt inflytande. En typ av inflytande utövas av de primära intressenterna. Dessa finns inom eller mycket nära företaget och är ägare, anställda, kunder och leverantörer som kräver bland annat avkastning, lön och etisk behandling. De sekundära intressenterna är NGO’s (non-governmental organisations) och aktivister, samhällen och regeringar som arbetar för mänskliga rättigheter och mot korruption med mera. Socialt och institutionellt inflytande ställer också krav på företaget genom exempelvis spridning av företagsrankings och skapande av globala principer och etiska utgångspunkter.

I Waddocks terminologi utgör NGO’s en del av de sekundära intressenterna, och hos Roberts är de en extern influens. En NGO som har haft betydelse för klädföretaget H&M är Fair Trade Organisation som har arbetat med företags sociala ansvar sedan 1996. 1998 uppmanade denna organisation till bojkott mot H&M på grund av “deras dåliga uppförande mot arbetare i tredje världen”. Inflytandet och genomslaget blev så stort att H&M kände sig tvungna att satsa på uppförandekoder och kontrollprogram av underleverantörer genom en inköpsorganisation på plats i de länder där företagets tillverkning sker.

En annan viktig intressent är ägargruppen. Här finns till exempel så kallade ”etiska” fondförvaltare (sociala investerare). För ett företag som H&M med ett aningen skamfilat rykte är det värdefullt att få ett godkännande av en etisk fond. En social investerare som övertygats om H&M’s ansvarsfullhet är Robur som godkänt H&M som en del i sin miljö- och etikfonds aktieportfölj.

Boström diskuterar hur miljöorganisationer förhåller sig till andra intressenter i standardiseringsprocesserna. De tre aktörer Boström uppehåller sig vid är områdesexperter och forskare, stat och företag. Genom att skapa nätverk med expert- och forskargrupper kan miljöorganisationerna få större tyngd bakom sina argument om experterna kan styrka dessa med vetenskapliga resultat. En relation med staten innebär att miljöorganisationen kan ta vid där staten inte fullföljer sina miljöprojekt och till exempel skapa en miljöstandard för området. Staten kan i sin tur ställa sig bakom miljöorganisationens arbete och ge det större tyngd i och med detta, eller rent av att upphöja standarden till lagstiftning. Relation mellan miljöorganisation och företag resulterar i att företaget får använda till exempel en miljömärkning, det får goodwill och kan ibland skapa sig en ny nisch. Dessa faktorer kan leda till vinster för företaget. Miljöorganisationen har, i och med att företaget rättat sig efter deras standard, uppnått ett miljömässigt framsteg.

Analogt med detta kan ett företags förhållande med en organisation som bevakar mänskliga rättigheter beskrivas. I exemplet med H&M och Fair Trade Organisation har organisationen, som bland annat övervakar anställdas rättigheter, fått igenom att ett stort multinationellt företag har sett över och förbättrat sitt sätt att verka i de länder där produktionen sker. Bland annat kräver H&M att de anställda vid sina fabriker ska ha rätt att ansluta sig till fackförbund. Företaget har också satsat 12 miljoner kronor på utbildning av unga flickor i ett av länderna där de har underleverantörer – Kambodja. Detta ställer sig Fair Trade Organisation positiva till och därmed har även H&M fått ut någonting av relationen: Istället för en uppmaning om bojkott från Fair Trade Organisation har H&M genom det positiva uttalandet byggt på sitt anseende som ett ansvarstagande företag.

Carroll formulerar en definition av CSR som en pyramid som utgörs av fyra nivåer, grunden bygger på den ekonomiska ansvarsfaktorn, där man ska gå med vinst och följa kapitalismen. Nästa steg är att följa lagar och vad ägarna kräver. Tredje nivån innebär att företaget tar ett etiskt ansvar och här rättar man sig etfer vad som förväntas av de globala ägarna. Toppen av pyramiden utgörs av det filantropiska ansvaret. Här är det viktigt att vara en god världsmedborgare och följa det som de globala ägarna önskar.

Den huvudsakliga skillnaden mellan Carrolls modell och FN:s Global Compact är att den tidigare utgår från det ekonomiska ansvaret. Global Compact utgår mer från den filantropiska aspekten, i och med att dess tio principer baseras på bland annat de mänskliga rättigheterna, ILO och FN:s konvention mot korruption. Den fjärde grundstenen i Global Compact utgörs av Riokonventionen och denna återfinner vi i Carrolls etiska pyramiddel.

Ytterligare en påtaglig skillnad är deras olika förhållningssätt. Carroll betonar samhällets förväntningar och intressenter på både lokal och global nivå som det viktigaste att rätta sig efter. Global Compact-modellen däremot förnekar den statliga auktoritetens egentliga betydelse för CSR. Den lägger vikten på företagen och inbördes reglering, vilket inte alltid efterföljs önskvärt. Slutsatsen blir den att deras utgångspunkter skiljer sig radikalt från varandra.

Båda modellerna har fötts ur ett starkt behov av empirisk forskning och standardisering på global nivå. Båda betonar vikten av den etiska aspekten som det centrala dock har de olika utgångspunkter, Carroll tar med den fundamentala basen; ett vinstgivande och laglydande innan man kan börja tala om etiken. Därmed inte sagt att han ger den mindre betydelse.

Lindex har, liksom många andra företag, valt att adaptera Global Compact-modellen. Trots deras fina, men subjektiva, framställning så är det svårt att veta om det inte bara kan vara så kallad ”bluewash”, man sveper in sig i FN:s blå flagga och själva problemet ignoreras. Trots allt så har de i alla fall översatt alla tio principer som utgör Global Compact till svenska och i ”vi-form”. Detta tyder på en vilja och aspiration inom företaget att efterleva och anpassa sig efter dessa regler. Sedan om idéen är helt marknadsförd inom företaget, vilket ju är den essentiella biten för utveckling och förändring, är mycket svårt att uttala sig om.

Lindex har även valt att utöka modellen med en ytterligare granskningsstandard av deras företag med deras egna Code of Conduct. Även denna baseras på FN:s konventioner och ILO. För Lindex är, precis som Carroll tar upp i sin pyramid, den ekonomiska faktorn ytterst viktig. De har satsat på en kort distributionskedja med ett nära samarbete med sina leverantörer för maximal utdelning. Inte bara ekonomiskt utan även socialt granskningsmässigt. Ledaren i ”The Economist” ( 22 januari 2005 ) har däremot en annan uppfattning om CSR. De menar att konceptet är överreklamerat och felanvänt. Vidare menar de att CSR inte är essentiellt för ett gott socialt klimat och rättvisa. Därmed går de också emot tidigare modellers kritik mot kapitalismen, att den inte gynnar allmänhetens intresse utan bara genererar vinst för företagens intressenter.

Tvärtom menar de att den fundamentala kapitalistiska vinsteftersträvan ofta genererar i en god social välfärd. Precis som Carroll visar i sin pyramid understryker de den ekonomiska faktorn som grundläggande. ”The Economist” drar alltså slutsatsen att det inte är bagarens barmhärtighet som ger oss bröd, utan hans själviska vinstintresse.

Ett annat exempel som väl illustrerar detta är tsunamikatastrofen, där företag var ivriga att stå till tjänst med donationer i form av både varor och tjänster. Trots de statliga företagens goda gärning så drabbades andra grupper, från vilka pengarna togs från, och kanske inte lika legitimt i slutändan. Att ta sitt sociala ansvar på allvar kan förbättra ett företags anseende och rykte, något som Roberts betonar i sin artikel ”The Business Case for Corporate Citizenship”. Detta är helt emot ”The Economists” uppfattning, då de anser detta enbart vara en ihålig fasad.

• Seminarium UU fek I
• Seminarium UU fek II
• Seminarium UU fek III
• Seminarium UU fek IV