Kön, klass, etnicitet, sexuell orientering, funktionshinder
Kursen tar upp strukturerande begrepp som kön, klass, etnicitet, sexuell orientering, funktionshinder osv. Välj ett av dessa begrepp och diskutera, gärna utifrån din egen erfarenhet:
- Den struktur som utgår från begreppet
- Hur normalitet och avvikelse konstrueras och livschanser fördelas i strukturen
- Individers handlande i förhållande till begreppet som visar både att de anpassar sig och inte gör det samt hur omgivningen reagerar
- Reflektera till sist över om den struktur du valt är i upplösning, så som portmodern teoribildning hävdar och vad, om något, som fortfarande är styrande i människors liv
Det strukturerande begrepp jag valt är kön men jag kommer även att ta upp frågor kring sexuell orientering eftersom jag anser att det ofrånkomligt hänger samman med kön då jag i denna fråga främst tänkt fördjupa mig kring könstrukturens eventuella upplösning. Med denna diskussion avser jag inte på något sätt förmedla en komplett bild av mina åsikter utan diskussionen bör främst ses som en problematisering inom ett ämne som jag ibland kan tycka diskuteras alltför dipolärt.
Den traditionella och enklaste uppdelningen/kategoriseringen av kön är vilken fysisk kropp man blivit född i. Endera föds man till man eller också till kvinna. Detta faktum kan tyckas svårt att bortse ifrån. Ändå förde jag för en tid sen en väldigt intressant diskussion kring filmen ”Boys don´t cry” som enligt mig handlar om en tjej som vill byta kön till kille och enligt den jag diskuterade med en kille som fötts i fel kön. Skillnaden låg alltså i kriterierna för uppdelningen av kön. Är könet det man föds till eller är könet det man, kan tyckas helt godtyckligt, vill vara?
Själva definitionen av strukturen är alltså redan här inte helt klar. I detta avseende kan man, i likhet med vissa teoretiker inom queerrörelsen1, lite postmoderna anse att strukturen faktiskt är i upplösning – men förhåller sig det verkligen så enkelt? Bara för att jag väljer att kalla äpplen för päron anser inte de flesta som ser mig äta detta päron ändå att det är ett äpple? I min vilja att förändra strukturer som jag anser betvingande kan jag alltid försöka negligera eller omformulera dem men gör det att de försvinner? Hur mycket kan man relativisera och tänja på ett till fakto fysikaliskt särskiljande fenomen som kön ändå utgör?
Samtidigt skall sägas. Det finns inget som säger att den uppdelning vi valt att göra är korrekt. Alla entiteter, det må vara frukter eller människor skiljer sig åt. Äpplen kan vara gröna eller röda, människor korta, långa, ha olika hårfärg och hudfärg. Oavsett detta ingår alla i det större begreppet frukt respektive människor. I vår uppdelning av dessa begrepp vad säger då att det är kön som skall vara vägledande? Ingenting! Man kan lika gärna dela in människor efter längd, ålder och hudfärg och det gör man ju också. Men, även kön är en variabel som man delar in det större begreppet i. Visst kan vi välja att bortse från en viss typ av uppdelning då den kan anses olämplig, fördomsfull eller onödig. Däremot kvarstår det faktum att en viss beteckning, exempelvis kön, faktiskt går att utföra, vare sig vi vill det eller inte. När vi påstår att strukturer är i upplösning är då inte detsamma som tokblunda och hoppas strukturen försvinner bara för att vi önskar oss det?
Så min slutsats blir således att strukturerna inte är och aldrig kan vara i upplösning men att vi däremot kan förändra dessa strukturers relativa betydelse och innebörd. Ett slående exempel på detta kan sägas vara uppdelningen mellan vänster och högerhänta som för bara någon generation sedan i värsta fall tvingade barn att börja i specialklass för att de inte kunde skriva med rätt hand. Strukturen finns kvar, en del är vänster- andra är högerhänta – men betydelsen är förändrad.
Så till frågan hur normalitet och avvikelse konstrueras och livschanser fördelas i strukturen. Även i denna fråga vill jag problematisera utifrån ett annorlunda perspektiv. Att kön är en enorm vattendelare rörande livschanser nöjer jag mig med att konstatera. Det är ett ämne som vi både avhandlat på seminarium, läst om i litteraturen och ständigt hör debatteras i olika media därför lämnar jag de mest basala diskussionerna därhän. Det jag istället funderat kring är hur våra (köns-)roller konstrueras och hur det avgörs vad som är normalt och inte.
Den första frågan man bör ställa sig är varför större begrepp, exempelvis frukt eller kön, delas in i mindre, såsom äpplen eller pojkar. Varför görs denna uppdelning och lika intressant; varför, i vissa fall, den inte görs?
Jag tar här återigen upp exemplet med frukt. Ibland vill man äta päron och ibland äpplen2. Äpplen växer på en sort träd som trivs bäst i ett visst klimat, päron växer på ett annat. Osv. Uppdelningen av begreppet frukt till päron och äpplen är således av praktisk natur. Föreställ er en värld där en sådan kategorisering inte skulle förekomma. Utan kategorisering vore varje objekt unikt och tänkt vilken enorm informationsbelastning det skulle bli, för att inte tala om de kommunikationsproblem det skulle innebära! Människor kategoriserar alltså världen eftersom det behövs.
Varför behövs då könsuppdelningen av kvinna och man? Svaret är lika enkelt som självklart; för att det är så människosläktet fram till denna dag fortlevt. Därför kommer inte uppdelningen av kön försvinna förrän även dess nytta försvinner. Men finns inte redan tekniken? Jo, modern genteknik, konstgjord befruktning, kloning har alla öppnat vägen för en ny slags fortplantning. Men är det realistiskt att tro att denna nya typ av fortplantning kommer slå ut den gamla och således göra uppdelningen av kön onödig? Och är det ens önskvärt?
För att problematisera frågan ytterligare antar vi nu att det är enbart är fortplantningen som ligger till grund för samhällets könsuppdelning. Sexualiteten är i västvärlden sedan länge frikopplad från fortplantningen tack vare bl.a preventivmedel. Därför borde sexualiteten vara frikopplad från uppdelningen av män och kvinnor – och det kan vi ju också se att den är. Man kan nästan dra det så långt och hävda att homosexualitet och homosexuella är en egen kategori som står utanför den gängse könsuppdelningen. Vi har män och kvinnor och de kan vara homo- eller bisexuella. Alternativt i fortplantningsperspektiv så har vi homosexuella män och kvinnor samt homosexuella som står utanför denna samhälleliga funktion.
Vad händer nu när samhällets utformning genom regleringar och ny teknik även frikopplar fortplantingen från att vara något fast förankrat i den traditionella könsuppdelningen till att bli företeelse oberoende av kön. Detta kan ske dels genom adoption men blir ännu större utsträckning tydligt vid konstbefruktning och vid kloning. Knackar inte då grunden för könets uppdelning i fogarna? Jo, och inte helt oväntat kommer motreaktionerna som ett brev på posten. Har vi inte alla hört att ”nog för att de får göra som de vill hemma hos sig men ska de blanda in barn också” eller att ”ett barn behöver både en mamma OCH en pappa för så har det alltid varit.” Dessa åsikter talar väl sitt tydliga språk.
Intressant att fundera kring är om dessa reaktioner verkligen kommer av oro för barnens bästa eller är det för att dessa ”annorlunda” föräldrar i själva verket hotar hela grunden för uppdelningen av kön som vi ser den idag?
Kan man kanske se utvecklingen på följande sätt? Förr var könsuppdelningen baserad på sexualitet. En man befruktade en kvinna och skapade tillsammans ett barn.3 Brott mot denna norm såg som avvikande och homosexualitet var en psykisk sjukdom. Sedan blev sexualiteten frikopplad från fortplantningen och detta öppnade vägen för att homosexualitet något senare blev tillåtet och sakta allt mer godtaget. Könsuppdelningen baserades nu enbart på fortplantningsförmågan och den avvikande sexualiteten kunde inte hota detta. Men nu har ny teknik kommit samt nya lagar som möjliggör för homosexuella att bli föräldrar. Återigen hotas könsuppdelningen och detta ses som ett hot varvid förändringen motverkas.
Samhället som det ser ut i dag bygger till stor del på uppdelningen av man och kvinna. Den är av betydelse på vårt sätt att leva och hur vi organiserar samhället. Den gängse uppfattningen är att en persons kön är det fysiska kön man fötts till. Dessutom motiveras uppdelningen av hur människan som art traditionellt har fortplantat sig. När nu könets betydelse förändras med könsbyten, (ska en kön vara det kön man föddes till eller det man har just nu?), och då nu även fortplantningen som kategoriseringsmotiv för kön börjar ifrågasättas så är det inte så konstigt att många protesterar. Världen som de hittills sett den blir ifrågasatt.
Så har jag kanske haft fel? Är könsstrukturen i upplösning? Mitt svar blir ändå nej. För även om kriteriet sexualitet samt fortplantning försvinner kvarstår dock en fysisk skillnad mellan kvinnor och män (Den eventuella sociala skillnaden avstår jag ifrån att kommentera) på samma sätt som längd skiljer långa ifrån korta. Denna skillnad är tillräcklig för en uppdelning av könet i man och kvinna. I ett framtidssamhälle där vi enbart fortplantar oss med kloning och de fysiska skillnaderna helt försvunnit så kanske kön blir ett begrepp som enbart återfinns i sagorna. Tills dess kommer det att finnas kvar. Betydelsen av könets och motiven till denna må förändras men strukturen i sig går inte att helt kompromissa bort, hur mycket man än vill.
Slutligen vill jag bara knyta ihop de trådar jag spunnit kring samhällets motvilja mot den innebördsmässiga förändringen av könets betydelse. Världen blir ifrågasatt, visst. Men bara för att den blir ifrågasatt – förändras den? Oavsett om homosexuella tillåts konstbefruktning eller inte så blir de flesta barn till på det ”traditionella” sättet. Fortplantingens betydelse kommer således inte försvinna. Människors syn på kön likaså. Bara för att enskilda individer eller grupper anser sig befriade från könets begränsningar så anser inte andra det och bedömer och kategoriserar dem likafullt efter deras kön.
Dessutom tror jag att den sociala aspekten av kön, oavsett om den är biologiskt eller socialt nedärv nog är djupare än vad vi tror. Även i vår uttalade strävan efter jämlikhet lyckas vi inte fullt ut. Vi blir jämställda på sin höjd. Könets särskiljning finns således fortfarande kvar. Och kan det inte vara så att i våra försök av att motverka könets betydelse, i våra försök att stå över kategorierna så lyckas vi ingalunda med detta utan skapar enbart nya betydelser och underkategorier med nya skillnader? För att ta feminismen som exempel, om än lika mångfasetterad som queerrörelsen, är den egentligen inte bara ytterligare en underkategori till en könsuppdelning på samma sätt som ”sportkillar” kan ses som en annan underkategori? Det är en fråga som tåls att diskuteras. Nu är utrymmet slut och jag får tacka för mig! Tack.
