Tvång Frihet Frivillighet
Tvång, frihet, frivillighet är tre begrepp som illustrerar spänning mellan individ och kollektiv. Välj ett händelseförlopp från din egen erfarenhet, en dagstidning eller skönlitterär berättelse där frågan om individens val ställs mot normsystemet och också hänger samman med andras val. Referera händelseförloppet kort.
- Analysera händelseförloppet med hjälp av den sociologiska socialpsykologin.
- Diskutera situationen med hjälp av andra begrepp ur litteraturen. Vilka aktörer, relationer och strukturer är relevanta? Hur kan händelseförloppet förstås i förhållande till tids- och rumsperspektiv?
Den 24 januari precis efter millenniumskiftet befann jag mig på en buss som körde genom den mörka vinternatten. Utanför kunde jag se de flackande ljusen från de sista gatljusen försvinna. Inne i bussen rådde en spänd tystnad. Vi hade alla frivilligt packat våra väskor, tagit farväl av våra familjer och stigit på bussen. Ingen hade varit där och tvingat oss och vissa av oss, jag bland annat, hade till och med sett fram emot det här. Det hela hade börjat ett helt år tidigare. - ”Skriv på här för att bekräfta att du gör det frivilligt”, orden kunde inte ha varit tydligare. Jag skrev mitt namn och sköt pappret ifrån mig. Så var det bestämt. Jag hade mätt kondition vid en testcykel, lyft skivstänger för att visa min styrka, svarat på ett IQ-test vid en dator och slutligen suttit och pratat med en psykolog i nästan en halvtimme, visserligen mest om sport men ändå. Resultatet blev tre nior, en femma och psykologens skriftliga utlåtande ”lämplig för befälsbefattning”. Konsekvensen femton månaders värnplikt i Östersund vid Fältjägarregementet. Just då kändes det som jag hade vunnit första pris. En stund senare var jag inte lika säker. Vad hade jag egentligen gett mig in på? Varför gjorde jag det här frivilligt? Och var det egentligen frivilligt?
Platsen på befälsutbildningen jag erbjöds var alltså frivillig. De kunde inte tvinga någon att ta en befälsbefattning, det hade mönstringsförrättaren tydligt förklarat. Jag hade frihet att välja om jag vill ta platsen eller inte men självklart hade ett nej haft en konsekvens; då hade jag tvingats göra en annan utbildning som visserligen varit kortare men som säkerligen skulle ha tett sig betydligt meningslösare än den ”gedigna ledarskapsutbildning” som försvaret så generöst nu erbjöd mig. Så hade åtminstone fått mig det förklarat för mig av mina äldre kompisar som redan gjort 15 månader. Det var nästan som ett mantra och inget jag ifrågasatte. Valet hade alltså varit enkelt.
I efterhand har jag insett att jag knappast valde helt själv. Min tävlingsinstinkt, som gjort att jag gjorde mitt bästa på testen, samt mina äldre kompisar hade redan gjort valet åt mig. De förebilder och normer som jag växt upp med hade subtilt men ofrånkomligt påverkat mitt val. I mina äldre kompisar, som redan genomgått den långa befälsutbildningen som berättade om hur hårt men roligt det varit, hade jag en normativ referensgrupp. I de äldre bekanta som gjort en kortare plikttjänstgöring vars huvudsakliga omdöme var hur tungt och tråkigt allt varit hade jag en komparativ referensgrupp. Vill man hellre göra något roligt eller något tråkigt? Valet var alltså enkelt! I teorin hade jag kunnat välja vad som helst men i praktiken hade jag bara ett val.
Det lustiga i situationen är att jag egentligen inte hade en aning om vad jag valde. Att det som vissa beskrev som ”hårt men roligt” lätt kunde omskrivas som något ”tungt och tråkigt”, med den enda skillnaden att det tunga och tråkiga pågick dubbelt så länge, gick aldrig upp för mig. Jag hade aldrig varit på något regemente och jag hade inte en aning om vilka praktiska konsekvenser mitt val skulle innebära eller vad jag egentligen skulle få lära mig av det. Valet baserades helt på något så godtyckligt som vilka jag valde att tro på –eller?
Det finns även en annan aspekt på det hela. Självklart hade jag, i mitt val, tagit intryck av andra men lika mycket hade jag i valet levt upp till de förväntningar andras hade på mig och inte minst till min egen förväntning på mig själv. Med mitt val hade jag alltså skapat mig själv och henom valet hade jag visat för mig själv vem jag var. I psykologiska termer kan man tala om att mitt ”ideal-jag” och mitt ”bör-jag” hade påverkat mitt ”verkliga-jag”. Inom den sociologiska socialpsykologin skulle man kunna använda socialpsykologen Charles H. Cooley spegeljag som förklaringsmodell. Eftersom jag strävar efter att bevara den bild av mig själv som jag ser återspeglad i andra personers reaktioner gör det att jag uppträder som jag uppfattar att det förväntas av mig. Mitt val bekräftade således enbart den bild som andra redan hade av mig.
Väl inne i det militära ställdes frågan om frihet, frivillighet och tvång på sin spets. Veckan innan hade jag precis tagit mina sista poäng av Historia A på universitetet och nu, här i gröna kläder, var kulturkrocken total. Jag kände mig som en fisk på torra land. Allt var nytt. Nya vänner på en helt ny plats med byggnader man inte hittade i. Nya kläder som man förväntades bära på ett speciellt sätt; putsade skor, knäppt jacka, mössa på utomhus men aldrig inomhus... En ny säng man skulle sova i som man förväntades bädda på ”rätt” sätt. Nya tider som man förväntades hålla; tider för att vakna, tid för olika samlingar, lektioner, måltider och kanske det svåraste; en hel värld av nya regler och normer som man förväntades följa där man dessutom fått ett nytt namn: Menig 513 Westin.
Allt detta var påtvingat och ändå hade vi alla valt det själva! Visserligen hade vi fortfarande frihet att trotsa dessa normer även denna gång till en konsekvens, nu mer explicit än tidigare hos mönstringförättaren.
Vi utsattes alla för en kraftfull sekundär socialisation där alla blev omformade efter samma nya mall. Den person jag varit innan blev allt svårare att skönja, till och med för mig själv! Det var främst två strukturer som bidrog till denna omvandling. Dels var det den militära organisationens strikta hierarki och de tydliga normer som organisationen stod och dels var det det starka grupptryck som vi i värnpliktiga i gruppen kände ifrån varandra. Den sista var nog den faktor som starkast drev på förändringen. I efterhand kan jag bara förundras över hur smärtfritt det gick. Utan vare sig ”kollektiv bestraffning” eller annan form av otillåten oetisk bestraffning som man ofta läser om, kanske en skarp tillsägelse på sin höjd, skedde omvandlingen snarare med den tävlingsvilja och sammanhållning som snabbt skapades inom gruppen.
Allt detta skedde under tvång, såtillvida att vi inte hade något val, men för oss tedde sig omvandlingen frivillig. Vi ville anpassa oss och visa dom (befälen) att vi var bra (bättre, bäst…) Allt detta var en medveten strategi från befälens sida. Vi blev således manipulerade att ”frivilligt” ta upp alla dessa normer och beteenden som organisationen bar och hur frivilligt är egentligen det. Sju månader senare var rollerna ombytta. Vi hade helt växt in i vår nya miljö och nu var det vår tur att agera lärare och skola in en ny kull värnpliktiga med hjälp av våra gamla befäl som nu agerade handledare. De normer som vi tidigare kritiserat hade vi nu helt internaliserade och vi steg frivilligt upp på mornarna och höll i de morgonuppställningar som vi själva tidigare svurit över.
Frågan om tvång kontra frihet kan också ses i ett tids- och rumsperspektiv. Dels eftersom de nya normerna och reglerna var strängt kontextbundna till en specifik tid och plats. Men kanske ännu mer för att de roller vi socialiserades in i också blev det! Allt ifrån kroppshållning till attityd gentemot klädkoder mm. förändrades under tjänstetid. Självklart satt förändringen till viss del i efteråt och innan men framför alt var denna personlighetsförändring rums- och tidsbunden.
Även tidsuppfattningen förändrades till viss del. På morgonuppställningen måndag morgon då man tänkte tillbaka på vad man gjorde igår så föll tankarna på sista fredagslektionen. Likadant var det hemma under helgen, då man under lördagen tänkte tillbaka vad man gjort föregående dag så föll tankarna enklast på söndagskvällen då man kysst flickvännen farväl och stigit på bussen.
Denna uppdelning av minnena var tydligast i början. Allt eftersom månaderna och man anpassade sig till situationen så försvann delvis detta fenomen. En egen fundering jag haft är att det kan ha berott på den tudelning av person som man genomgick. Eftersom omgivningens förväntningar var så annorlunda i de olika miljöerna så delades personen, dvs. Meads ”Me”, upp i två. Mitt ”I” var detsamma men perceptionen av mig själv blev kluven. Sedan, allt eftersom jag långsamt internaliserade de nya normerna i den nya miljön så flöt mina två Me återigen samman till ett. Som kuriosa kan jag nämna en händelse som inträffade året efter. Jag hade då helt bytt bana och läste till lärare i teater i Göteborg. Under en balettlektion minns jag att vår danslärare nämnde att det syntes i mitt kroppsspråk att jag gjort lumpen. ”Jag var så tillgjort stel i vissa situationer.” De militära normerna hade således inte bara internaliserats i mitt sätt att tänka utan även i mitt sätt att röra mig!
En människa beskrivs i boken som: ”skärningspunkten av ett otal antal cirklar – där varje cirkel representerar en social grupp.” Detta tror jag stämmer mycket väl MEN med det tilläget att skärningspunkten inte bara behöver vara en enda utan är starkt kontextberoende och i stunder kan delas och flyta isär (och efteråt kan man komma att undra man vad man egentligen höll på med!) Ens självuppfattning är alltså i stunder under livet något defekt. Ta bara tonårens stora förändringar som exempel.
Så hur kan man då sammanfatta detta. Jo, jag tror att begrepp som tvång, frihet och frivillighet är väldigt flytande. Det som av en person uppfattas som tvång kan för en annan vara frivilligt. I alla sociala situationer påverkas vi ständigt av olika normer, regler, värderingar och förväntningar på hur vi bör eller inte bör agera och tänka. Under de första månaderna i lumpen var det mesta vi gjorde av tvång. Sen när vi vande oss upplevde de flesta att pressen minskade. Men var det egentligen så? Mitt svar är nej. Den enda skillnaden var att tvånget gick från att vara uttalat till att bli outtalat. Vi kunde varken hoppa av i början och än mindre i slutet om vi hade velat det. Ett yttre tvång hade internaliserats till ett inre.
Slutligen vill jag bara avsluta med några allmänna ord om det militära. Jag tror att det militära oftast uppfattas som mer hierarkiskt och tvingande än vad det faktiskt är. OM man jämför med en ”vanlig” arbetsplats så finns även hierarkier där, (exempelvis den turistanläggning som jag berättade om i frågan innan) Skillnaden är att tvånget och maktuppdelningen inte är lika uttalad, det är ofta fult att tala om makt, men likväl den finns där. Den svenska armén som organisation är en av de plattare och mer decentraliserade organisationerna och ger dessutom möjlighet till att avancera inom organisationen på ett sätt som många andra organisationer saknar, ta bara ett sjukhus som exempel.
